Fazzulas Stevie Lundgren:
"Coetzee är som Fantomen!"


Äntligen! Äntligen! Alla var där, i kungliga huvudstaden i
Sverige, nära Drottninggatan. Jag hade stigit upp tidigt
och fick bra plats. Horace Engdahl öppnade dörren på ett
väldigt stiligt sätt, det kändes overkligt, lite trickfilmat.
Ungefär som i första Matrix när de flyger så där jättesakta
i luften fast man vet att det borde gå jättefort. Häftigt och
konstigt på samma gång! Men, tyvärr, det var höjdpunkten!
Horace såg - precis som journalisten Jan Gulliou också gör
nu för tiden - lite trött, blek och överbelastad ut. Eftersom
jag själv har haft problem med nerverna och varit lite utbränd
tyckte jag synd om honom. Men Horace, kom ihåg att det är jätte-
många bra människor som går in i väggen. Eva, en bekant som
jobbar med media, har sakta men ganska säkert gått in i väggen
två gånger på kort tid. Själv började jag dricka (jobbade på sjön
så man kan säga att jag gick rätt in i en jättehög våg).
Men nu är jag nykter igen!
Valet av nobelpristagare i litteratur är dock jättebra tycker jag.
Sydafrikanen John Maxwell Coetzee är mycket begåvad och ofta
lite magisk på något sätt. Nästan ingen har läst honom och han
syns aldrig till, han är lite som litteraturens Fantomen. Dyker
upp och slår till för att sedan försvinna. Spårlöst. Dessutom är
hans efternamn lite häftigt indianskt, Coetzee-Coetzee-hiuuo! På
Finlandsbåten jobbade jag med en kille (eller man, det är så svårt
att bestämma åldrar nu för tiden) som också hade häftigt efternamn.
Han syntes heller aldrig till eftersom han ständigt låg i hytten,
söp förstås. Ändå fick han alltid jobbet gjort! Mycket skrivande i
liten verkstad, det är Coetzees melodi. Precis just nu längtar jag
nästan lite till nästa års Nobelkalas och jag säger bara en sak:
världstrubaduren Dylan, Horace, världstrubaduren Dylan.

Fazzula